Norway pharmacy online: Kjøp av viagra uten resept i Norge på nett.

Jeg har selv prøvd dette kamagra Det er billig og fungerer egentlig, jeg likte det) kjøp kamagra Ikke prøvd, men du kan eksperimentere med... Hvordan føler du deg, følsomhet etter konsumere piller?.

Lff.se

Åtagande att utge ersättning för läkemedelsskada

Företag verksamma som tillverkare, utvecklare, importörer, distributörer och försäljare av
läkemedel enligt definitionen i § 2, har genom sitt delägarskap i LFF Service AB, nedan
”Bolaget”, frivil igt åtagit sig att efter nedan givna förutsättningar och i nedan given omfattning
ersätta personskador orsakade av läkemedel.
§ 1
Ersättning enligt detta åtagande lämnas för skada orsakad av användning av läkemedel som delägare i
Bolaget har tillhandahållit till slutkund i Sverige för förbrukning.
Kommentar § 1:
Ersättning enligt åtagandet lämnas enbart för sådan läkemedelsskada som orsakats av läkemedel
som delägare i Bolaget tillhandahållit för den svenska marknaden. Detta innebär att åtagandet inte
omfattar s.k. parallellexport, d.v.s. läkemedel som exporteras från Sverige för att säljas till
slutförbrukare i utlandet.
Med tillhandahållit för den svenska marknaden avses här att den som har försålt läkemedel har
tillstånd att bedriva detaljhandel enligt lagen (2009:366) om handel med läkemedel (öppenvårdapotek)
eller har anmält försäljning av vissa receptfria läkemedel till Läkemedelsverket i enlighet med lagen
(2009:730) om handel med vissa receptfria läkemedel. Läkemedlen kan vara försålda över internet i
de fall ovan nämnda försäljningsställen har anmält sådan handel till Läkemedelsverket. Läkemedel
som delägare i Bolaget tillhandahållit till sjukhusapotek omfattas också av försäkringen.

§ 2

Med läkemedel förstås i detta åtagande sådan för människa avsedd vara på vilken läkemedelslagen
(1992:859) är tillämplig. Åtagandet omfattar dock inte skada orsakad av naturläkemedel, traditionella
växtbaserade läkemedel, vissa utvärtes läkemedel eller homeopatiska läkemedel. Med
”Försäkringsgivare”, förstås i detta åtagande, det försäkringsbolag som erhållit Bolagets uppdrag att
reglera skador orsakade av läkemedel enligt § 1.

Kommentar § 2:

Åtagandet omfattar läkemedelsskada orsakad av läkemedel enligt definitionen i §1 i Läkemedelslagen
(1992:859). Läkemedelslagen definierar läkemedel som varor vilka är avsedda att tillföras människor
för att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller symtom på sjukdom eller att användas i likartat
syfte.
Enligt läkemedelslagen betraktas naturläkemedel, traditionella växtbaserade läkemedel (TVBL), vissa
utvärtes läkemedel och homeopatiska läkemedel som läkemedel men de omfattas inte av åtagandet.
Växtbaserade läkemedel (VBL) godkända under direktiv 2001/83EC omfattas av åtagandet i den mån
den som tillhandahåller läkemedlet är delägare i Bolaget.
Prövningsläkemedel och placebo som används i kliniska prövningar omfattas av åtagandet. Detta
innebär att även exempelvis naturläkemedel som används i klinisk prövning med syfte att erhålla
godkännande som läkemedel omfattas av åtagandet.
Åtagande om ersättning för läkemedelskada 2013-01-01 Naturläkemedel karakteriseras av att den verksamma beståndsdelen eller de verksamma
beståndsdelarna utgörs av en djurdel, bakteriekultur, mineral, salt eller saltlösning och får inte vara
alltför bearbetade. Naturläkemedel är receptfria och avsedda för egenvård.
Traditionella växtbaserade läkemedel (TVBL) innehåller uteslutande växtbaserat material eller
växtbaserade beredningar som verksamma beståndsdelar. Ett traditionellt växtbaserat läkemedel kan
även innehålla vitaminer och/eller mineraler. TVBL är receptfria och avsedda för egenvård.
I gruppen vissa utvärtes läkemedel (VUM) ingår väl beprövade produkter som är avsedda för
behandling av enklare sjukdomstillstånd, d.v.s. lämpliga för egenvård såsom sårsalvor, antiseptiska
medel, liniment, impregnerade plåster, inandningsoljor, liktornsmedel, vårtmedel, ögonbad samt
fluortandkräm och fluorpasta. Dessa produkter godkänns enligt särskild procedur hos
läkemedelsverket som även har en förteckning över vilka läkemedel som är godkända inom denna
grupp.
Ett homeopatiskt läkemedel är ett medel som beretts enligt en erkänd homeopatisk metod och som
inte påstås ha ett visst medicinskt användningsområde och som är avsedd för yttre bruk eller att intas
genom munnen samt innehåller mindre än en miljondel av verksam substans.

§ 3

Med läkemedelsskada förstås i detta åtagande personskada som med övervägande sannolikhet har
orsakats genom medicinering eller annan användning av läkemedel i sjuk- och hälsovårdande syfte
eller i klinisk prövning av nya läkemedel.
Som läkemedelsskada anses inte
- sjukdom eller annan skada som beror av utebliven eller nedsatt effekt hos läkemedlet, - läkemedelsberoende, eller - skada som uppkommit vid sysselsättning som är olämplig med hänsyn till åsyftad eller förutsedd verkan hos läkemedlet.

Kommentar § 3:
Personskada omfattar både somatisk (kroppslig) skada och psykiatrisk sjukdom, men psykiska besvär
måste ha medicinskt påvisbar effekt för att räknas som personskada. Det är inte tillräckligt med
sådana allmänna känsloyttringar som vrede, rädsla, oro och sorg. Depressionstillstånd, chock och
posttraumatisk neuros kan emellertid vara sådan personskada som ersätts enligt åtagandet.
Det bör dock observeras att till följd av undantag i andra stycket är inte läkemedelsberoende en
läkemedelsskada. Det innebär att psykiska eller kroppsliga besvär av läkemedelsberoende,
innefattande så kallade abstinensbesvär inte omfattas av åtagandet.
I denna paragraf har såsom en grundläggande förutsättning för ersättning angivits, att skadan med
övervägande sannolikhet skall ha orsakats av ett eller flera läkemedel. Att skadan skall ha orsakats
genom användning av läkemedel innebär inte att det måste klarläggas vilket läkemedel som utgör
skadeorsaken. Denna bevisregel är förmånligare för den skadelidande än den som normalt tillämpas i
skadeståndsrätten. Skillnaden visar sig kanske främst i det förhållandet att om bevisning föreligger om
att en viss typ av skada generellt sett kan orsakas av visst läkemedel, tillmäts detta förhållande
betydelse vid den bevisvärdering som enligt denna paragraf skall ske i det enskilda skadefallet. Skulle
det anses klarlagt, att en generell risk för viss typ av skada föreligger vid användning av ett visst
Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01 läkemedel, accepteras orsakssamband (kausalitet) i det enskilda fallet om det inte av utredningen framgår att det finns någon annan faktor eller disposition, som med minst lika stor sannolikhet kan ha orsakat skadan. På samma sätt kan ett tidsmässigt samband få stor betydelse. Inträffar skadan i relativt nära samband med att läkemedlet börjar användas, talar detta förhållande för att orsakssamband skall anses föreligga. Har däremot läkemedelskonsumtionen pågått under lång tid, utan att någon biverkan visat sig, kan detta förhållande tala mot orsakssamband. För att en läkemedelsskada skall föreligga krävs att skadan har orsakats genom medicinering eller annan användning av läkemedel i sjuk- och hälsovårdande syfte eller i klinisk prövning av nya läkemedel. Exempel på fall då ett läkemedel inte har använts i sådant syfte är att någon konsumerat läkemedlet i den enda avsikten att berusa sig. Så kan ibland vara fallet med olika psykofarmaka. Vid överkonsumtion kan även bestämmelsen i §7 om uppenbart missbruk bli tillämplig. Utebliven effekt av ett läkemedel kan ibland innebära att den sjukdom eller de symtom som läkemedlet var avsett att bota eller lindra får samma förlopp som om läkemedlet inte satts in. Denna typ av skadeverkningar är inte läkemedels- skada enligt åtagandet. Den avsedda effekten av ett läkemedel och även vanliga förekommande, normalt ofarliga biverkningar, kan i enstaka fall indirekt leda till att svåra skador inträffar. Så kan t.ex. lugnande medel eller sömnmedel nedsätta reaktionsförmågan hos en bilförare så att en trafikolycka blir följden. En biverkan som yrsel kan leda till svåra olycksfall såsom drunkning, fallskador, etc. Sådana skador ersätts inte, om de uppkommit i samband med en sådan aktivitet som de skadade p.g.a. läkemedlets biverkningar hade bort avhålla sig ifrån. Här åsyftade läkemedel är försedda med varningstext i bipacksedeln. Ersättningsbestämmelserna för läkemedelsskada i åtagandet tar sikte på skadeverkningar av användning av läkemedlet som sådant. Skador, som inte beror på läkemedlets verkan som läkemedel ersätts inte. Ersättning utgår alltså exempelvis inte för skador, som är en följd av att någon t.ex. halkar på utspillda läkemedel eller skär sig på en läkemedelsförpackning. I vissa fall kan dock personskada som inte är läkemedelsskada enligt §3 ersättas enligt reglerna i produktansvarslagen (1992:18), se §18 nedan. Att skadan orsakats genom överdosering är däremot uppenbarligen en följd av läkemedlets egenskap som läkemedel; en annan sak är att ersättningen i ett sådant fall kan falla bort enligt §4 därför att det är fråga om en behandlingsskada eller jämkas enligt §7 på grund av medvållande. Vanligtvis uppkommer en läkemedelsskada som en följd av läkemedlets kemiska verkan. En läkemedelsskada kan dock även uppkomma till följd av läkemedlets fysikaliska verkan, om denna verkan uppstår genom användning av läkemedlet i dess egenskap av läkemedel. Öronskada till följd av tryckverkan av lustgas har sålunda i visst fall ansetts vara läkemedelsskada. En förutsättning för att en läkemedelsskada som uppstått vid klinisk prövning skall kunna ersättas är att prövningen godkänts av Läkemedelsverket och etikprövningsnämnd samt att prövningen genomförts i enlighet med vad som godkänts. Vid kliniska prövningar gäller att det räcker att ett koncernbolag är delägare i Bolaget för att försäkringen skall gälla vid kliniska prövningar i Sverige utförda av andra bolag inom samma koncern (moder/syster/dotterbolag). Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01

§ 4

Läkemedelsskada ersätts inte om skadan med övervägande sannolikhet är orsakad av förordnande
eller utlämnande av läkemedel i strid med föreskrifter eller anvisningar.
Kommentar § 4:
Avsikten är att undanta sådana läkemedelsskador som har sin grund i att läkemedlet använts av en
vårdgivare i strid med gällande föreskrifter eller anvisningar, t.ex. utan erforderliga instruktioner eller
utan erforderlig uppföljning.
Alla vårdgivare i Sverige måste enligt Patientskadelagen (1996:799) ha en patientförsäkring som bl.a.
gäller för sådana skador och de är därför undantagna i åtagandet

§ 5
Läkemedelsskada ersätts endast under förutsättning att
1. den inträffade skadan står i missförhållande till den förväntade nyttan av behandlingen samt 2. skadan till sin art eller svårhetsgrad är sådan att den inte rimligen kunnat förutses.
Bedömningen enligt punkt 1 skall innefatta en avvägning mellan å ena sidan skadans omfattning och
å andra sidan arten och svårhetsgraden av det, som behandlingen avsett att påvisa, bota, lindra eller
förebygga, om behandlingen inte hade satts in.
Bedömningen enligt punkt 2 skall ske med utgångspunkt från vad en erfaren fackman kunnat förutse
och vid ej förskrivna receptfria läkemedel efter vad som framgår av läkemedlets förpackning och
bipacksedel. Hänsyn skall även tas till den skadades allmänna hälsotillstånd.
Läkemedelsskada ersätts normalt inte om skadeperioden understiger en månad.
Kommentar § 5:
Sedan det först fastställts, att bestämmelserna i §§ 1-4 eller 6 inte utgör hinder för ersättning, skall det
prövas, om inte hinder föreligger enligt § 5.
Enligt läkemedelslagen § 4 skall ett läkemedel vara av god kvalitet och vara ändamålsenligt. Ett
läkemedel är ändamålsenligt om det är verksamt för sitt ändamål och vid normal användning inte har
skadeverkningar som står i missförhållande till den avsedda effekten. Den bestämmelsen tar sikte på
en generell bedömning.
I det enskilda fallet däremot förutsätts det att den behandlande läkaren företar en riskvärdering - en
medveten avvägning mellan å ena sidan risken för biverkningar och å andra sidan främst
svårhetsgraden av den sjukdom behandlingen avser och patientens hälsotillstånd i övrigt.
Det har inte ansetts rimligt, att läkemedelsförsäkringen skall svara för följderna av
behandlingskomplikationer, som man vid en skälighetsprövning finner att patienten själv bör bära, t ex
om det var nödvändigt att behandla en allvarlig sjukdom med ett läkemedel, som är känt för att kunna
ge svåra biverkningar.
Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01 Ju allvarligare sjukdomen är, desto större risk måste patienten godta utan rätt till ersättning. Detta
inkluderar även risken för dödsfall. Å andra sidan gäller, att ju mer bagatellartad den sjukdom är som
behandlas, desto ringare skada kan medföra rätt till ersättning.
Också sannolikheten för att just den inträffade typen av skada kan uppkomma skall beaktas. Man
brukar skilja på läkemedlets avsedda verkan och dess biverkningar. I det sistnämnda avseendet kan
uppkomsten av en biverkning trots att den statistiskt är väl känd i det enskilda fallet framstå som
osannolik eller i varje fall ej förväntad.
När den aktualiseras beror detta på att en eller ett färre antal individer reagerar annorlunda än
"normalkonsumenten". I detta fall räknar varken patienten eller den behandlande läkaren med att
biverkningen skall aktualiseras och ge skada. I andra fall är biverkningen mer eller mindre sannolik
och läkaren räknar med möjligheten att den kan inträffa. Den är en realistisk sannolikhet. Man skulle
kunna tala om biverkningar som är i princip förutsebara även om de kan i och för sig vara sällsynta
och sådana biverkningar som är osannolika och oförutsebara vid normal dosering ("bisarra"). I det
senare fallet framstår skaderisken i det enskilda fallet såsom i det närmaste helt osannolik. Dess
aktualiserande beror närmast på att patienten reagerat på ett i förhållande till de flesta andra patienter
avvikande sätt. Skillnaden kan belysas med några exempel.
Heparin ges i avsikt att förhindra uppkomsten av tromboser eller att lösa upp befintlig trombos.
Läkemedlet har därför en antikoagulerande effekt som emellertid även kan leda till att en invärtes
blödning ej läker på ett normalt sätt och därmed kan ge svåra konsekvenser. Man får således räkna
med att läkemedlets åsyftade verkan kan ge skada. Använder man cytostatika får man räkna med att
håret förloras. Detta är en välkänd biverkan som måste accepteras men det är inte en åsyftad verkan
med läkemedlet utan en biverkan. Vid medicinering med Furadantin är illamående och kräkningar i
allmänhet oundvikliga biverkningar. Garamycin har den kända biverkan att det kan ge upphov till
hörsel- eller balansrubbningar. Detta vet man mycket väl och då man sätter in Garamycin räknar man
också med den risken. Vid användning av heparin är däremot osteoporos (benskörhet) en helt
oväntad effekt som visserligen utgör en känd biverkan men som är av den arten att den i det enskilda
fallet får betraktas som osannolik.
Som huvudprincip gäller att skada i följd av ett läkemedels avsedda verkningar i allmänhet ej är
ersättningsbar enligt detta åtagande. Här är det frågan om ett övervägt och avsiktligt risktagande. Å
andra sidan får skador som orsakats av i det enskilda fallet helt oväntade och oförutsedda
biverkningar av ett läkemedel i allmänhet anses ersättningsbara om inte den behandlade sjukdomen
är svår. När det gäller kända biverkningar måste dock riskbedömningen vara mera allsidig enligt
anvisningarna i § 5.
I den praktiska skaderegleringen är de två viktigaste faktorerna vid skälighetsbedömningen skadans
och grundsjukdomens svårhetsgrad. Grundsjukdomen är en term som ofta används om det tillstånd
som behandlingen avser. Termen bör dock användas med försiktighet eftersom den i vissa fall avser
en risk för sjukdom eller rentav en risk för graviditet.
Om en känd biverkan leder till skada som medför en sjukdomsperiod understigande 1 (en) månad,
och patienten därefter är fullt återställd, får skadan normalt anses vara så ringa att den rimligen bör
tålas utan rätt till ersättning. Som exempel kan anföras måttliga hudbesvär av allergisk karaktär
beroende på behandlingen av en banal infektion. Om en sådan behandling ger betydande besvär,
t.ex. svår värk, eller om livshotande tillstånd inträder, kan dock ersättning lämnas i undantagsfall även
vid kortare sjuktid än 1 (en) månad.
Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01
Föreligger en allvarligare grundsjukdom, ställs relativt stora krav på skadans svårhetsgrad för att
ersättning skall kunna lämnas. Har en läkemedelsskada uppkommit vid behandlingen av direkt
livshotande tillstånd ersätts den inte, även om skadan är allvarlig.
Vid läkemedelsanvändning i förebyggande syfte föreligger inte någon grundsjukdom som avses att
botas eller lindras genom läkemedlet. Mot den bakgrunden är utgångspunkten i princip, att
läkemedelsskador som orsakas genom medicinering i förebyggande syfte är ersättningsbara. Detta
gäller dock inte undantagslöst. Hänsyn måste tas till nödvändigheten av den förebyggande
behandlingen och även de övriga faktorerna i § 5 måste beaktas vid skälighetsbedömningen. Om den
förebyggande läkemedelsanvändningen var befogad, bör sålunda obetydliga och kortvariga
biverkningar få tålas utan ersättning, särskilt om de var kända och relativt vanliga, såsom måttliga
hudbesvär efter vaccinering mot en allvarlig sjukdom inför resa till område med stor risk för smitta av
den sjukdomen. Om den förebyggande läkemedelsanvändningen var medicinskt mycket angelägen
kan dock även mer betydande och långvariga besvär få tålas utan ersättning, såsom när stor risk finns
för livshotande tillstånd om den situation inträder som läkemedelsanvändningen avser att förebygga
och biverkningarna inte är helt oförutsedda.
När det gäller receptfria läkemedel får riskbedömningen göras på ett mindre professionellt sätt än vad
gäller vid receptbelagda läkemedel. Utgångspunkten är här att ansvaret för riskbedömningen ligger på
patienten själv. Detta ansvar innebär att man aldrig kan utgå från att ett receptfritt läkemedel är fritt
från biverkningar för alla människor. För att bilda sig en uppfattning om biverkningsrisken bör
patienten läsa bipacksedeln till det receptfria läkemedlet och om osäkerhet råder be berörd
apotekspersonal om upplysningar – exempelvis om risken för interaktion med andra läkemedel och
vilka biverkningar som är vanligast förekommande.
Om en läkemedelsskada inträffar som följd av behandling av en tidigare inträffad läkemedelsskada så
är detta att anse som en ny skada som skall prövas enligt åtagandet, oavsett om den första skadan
var ersättningsbar eller ej.
§ 6
Läkemedelsskada ersätts inte om den orsakats genom användning av receptbelagt läkemedel som
inte förskrivits till den skadade av därtill behörig person och den skadade känt till eller borde ha känt till
detta.
Kommentar § 6:
Avsikten med undantaget är framför allt att utesluta sådana fall där den som skadats använt
receptbelagd medicin som förskrivits till någon annan. Undantaget gäller dock även ett par andra
situationer. En sådan situation är att det läkemedel som den skadade har använt överhuvudtaget inte
har blivit utskrivet på recept, trots att det är receptbelagt - d.v.s. inte får säljas utan recept. Det kan
t.ex. ha tillhandahållits av någon som har kommit åt det på olagliga vägar. Ytterligare en situation som
träffas av undantaget är att läkemedlet visserligen har skrivits ut på recept, men av någon som inte var
behörig att göra det.
Den skadade kan dock ha svårt för att veta eller misstänka att sådana situationer föreligger. Han eller
hon kan t.ex. ha använt annans läkemedel i tron att läkemedlet inte alls var receptbelagt, utan kunde
köpas av envar. För att undantaget ska vara tillämpbart krävs därför att den skadade har känt till eller
borde ha känt till de förhållanden som undantaget avser. Han eller hon borde alltså ha känt till att det
Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01 var fråga om läkemedel som krävde recept och att läkemedlet var förskrivet till någon annan, eller inte
hade blivit förskrivet över huvud taget. Om det var någon obehörig som hade förskrivit läkemedlet, så
krävs på motsvarande sätt att den skadade borde ha känt till det, för att undantaget ska bli tillämpbart.
Undantaget är alltså tillämpbart endast i mycket speciella fall. I regel torde det röra sig om situationer
där ersättningen även kan bortfalla eller jämkas på grund av missbruk av läkemedel eller vårdslös
läkemedelsanvändning enligt §7.

§ 7

Ersättning för läkemedelsskada lämnas inte om den som begär ersättning eller, i fall då skadan har lett
till döden, den avlidne har vållat skadan uppsåtligen eller genom uppenbart missbruk av läkemedel.
Ersättning för läkemedelsskada kan jämkas om den som begär ersättning eller, i fall då skadan har lett
till döden, den avlidne har medverkat till skadan genom vårdslöshet.
Kommentar § 7:
Vårdslöshet vad avser läkemedel kan inte bedömas genom direkta paralleller med vad som gäller i
andra legala sammanhang. Säkerhetslagstiftningen när det gäller expediering av läkemedel
föreskriver informationsplikt om hur läkemedel skall användas eller konsumeras. Lagstiftningen
förutsätter att en patient läser och rättar sig efter de anvisningar som åsatts
läkemedelsförpackningarna vid expedieringen eller som intagits i de s k bipacksedlarna. Kraven bör
därför ställas högt på följsamhet gentemot skriftliga doseringsanvisningar m.m. Om en ökning av ett
läkemedels dosering är av den storleksordningen att den leder till skada, kan det därför ibland
ifrågasättas, om förfarandet inte bör betraktas som missbruk, eller i varje fall vårdslöshet. I det förra
fallet kan rätten till ersättning bortfalla, i det senare fallet kan jämkning ske. Den som använder
receptbelagda läkemedel i strid med doseringsanvisningar torde i allmänhet kunna anses ha förfarit
vårdslöst. Bland annat patientens tillstånd, hög respektive låg ålder eller andra speciella
omständligheter, kan emellertid föranleda en annan bedömning.
Barns vårdslöshet bedöms på samma sätt som gäller ifråga om barns skadeståndsskyldighet i
allmänhet. Sådan vårdslöshet skall dock inte medföra jämkning av ersättningen om detta är oskäligt
med hänsyn till barnets ålder och utveckling samt övriga omständigheter. Vårdnadshavarens
vårdslöshet skall aldrig läggas barnet till last.
Med uppsåt förstås också indirekt uppsåt och likgiltighetsuppsåt. Såsom uppsåtlig skada anses bland
annat självmord eller skada till följd av självmordsförsök.
§ 8
Ersättning för läkemedelsskada bestäms enligt 5 kap 1 – 5 §§ och 6 kap 3 § i skadeståndslagen
(1972:207) i den mån inte annat föreskrivs i det följande.
8.1 Ersättning för lyte eller annat stadigvarande men lämnas enligt normer som för varje kalenderår
8.2 Vid ersättningens bestämmande avräknas, förutom förmån som avses i 5 kap 3 § skade- ståndslagen, ersättning som uppenbarligen kan erhållas från trygghetsförsäkring, trafikförsäkring eller patientskadeförsäkring. Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01 8.3 Ersättning lämnas inte för sådan merkostnad som beror på att av staten, landstingskommun eller kommun tillhandahållen förmån debiteras med högre belopp eller bortfaller på grund av att den skadade har rätt till kostnadsersättning enligt detta åtagande. 8.4 Vid dödsfall till följd av läkemedelsskada kan ersättning även lämnas till någon som stod den avlidne särskilt nära enligt 5 kap 2 § tredje punkten i skadeståndslagen (1972:207) 8.5 Ersättning lämnas inte för ombudskostnader i samband med prövning av ersättningsanspråk hos
Kommentar § 8:
8.2:
Med trygghetsförsäkring avses kollektivavtalsgrundad arbetsskadeförsäkring, så kallad
Trygghetsförsäkring vid arbetsskada, TFA. Ersättning ur TFA utgår oberoende av vållande, men i
övrigt enligt skadeståndsrättsliga grunder, för inkomstförlust, kostnader och ideell skada till följd av
olycksfall i arbetet som drabbar arbetsgivare och anställda som omfattas av kollektivavtal, samt vissa
andra grupper som anslutit sig till TFA.
8:4:
Denna punkt avser ett fall av tredje mans skada, som inte i egentlig mening är en läkemedelsskada.
Den efterlevandes skada är inte orsakad av läkemedelsanvändning. Genom att denna punkt hänvisar
till regeln i 5 kap 2 § tredje punkten klargörs att ersättning för exempelvis psykisk chock till följd av
närståendes dödsfall orsakat av läkemedel kan utgå. Sådan ersättning lämnas vanligen som ett
schablonbelopp f.n. 40.000 kr men kan sättas högre om mer omfattande skada styrks, dock är
ersättningsbeloppet enligt åtagandet maximerat till ett prisbasbelopp (se §9 sista stycket).
8:5
Den som begär ersättning för skada kan även ha rätt till viss ersättning för sina kostnader för att
framföra och bevaka sina krav i enlighet med §13. Som framgår av denna punkt 8:5 gäller detta dock
inte ombudskostnader i samband med prövning hos försäkringsgivaren.

§ 9

Ansvaret enligt detta åtagande är begränsat till
- 10 miljoner kronor för varje skadad person, inräknat värdet vid fastställelsetidpunkten av livränta kapitaliserad enligt Trafikförsäkringsföreningens Cirkulär A 5/2005, och - 250 miljoner kronor för samtliga skador som anmäls under ett och samma kalenderår, varav dock högst 150 miljoner kronor för samtliga serieskador som hänförs till ett och samma kalenderår. Skada ska hänföras till det kalenderår då anmälan görs till försäkringsgivaren. Vid serieskada gäller dock att samtliga skador som ingår i en serieskada ska anses anmälda det kalenderår då den första anmälan om skada i serien görs till försäkringsgivaren. Med serieskada avses läkemedelsskador som tillfogas flera personer till följd av samma slags skadebringande egenskap hos ett eller flera läkemedel med samma terapeutiska användningsområde, om - läkemedlet har avregistrerats eller dess användande begränsats till följd av skadeverkningarna, eller - skadeverkningen har föranletts av tillverkningsfel. Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01 En serieskada omfattar dock endast skador genom användning av läkemedel som har lämnats ut för
förbrukning innan information om skadeverkningen har lämnats till den svenska förskrivarkåren.
Ersättning till någon som stod den avlidne särskilt nära enligt punkt 8.4 lämnas med högst ett
prisbasbelopp som gäller när ersättningen bestäms.
Kommentar § 9:
Förutom de försäkringsmässigt betingade begränsningarna innehåller denna paragraf en definition av
begreppet serieskada. En serieskada, som enligt definitionen består av ett flertal skador med likartade
orsaker, ska anses ha anmälts i sin helhet det år då den första anmälan gjordes om en skada som
ingår i serien.
Serieskadedefinitionen har anknutits till "samma slags skadebringande egenskap hos ett eller flera
läkemedel". Med detta menas en verkningsmekanism som ger en oönskad effekt av ett läkemedel,
vanligen kallad biverkan. En skadebringande egenskap kan också leda till flera med varandra
besläktade eller obesläktade biverkningar (skador) av ett läkemedel. Som exempel skulle vissa
läkemedel kunna tänkas orsaka antingen hjärtinfarkt eller stroke på grund av samma
verkningsmekanism, beroende på vilket organ som drabbas. Med ”samma terapeutiska
användningsområde” för ett läkemedel menas en speciell sjukdom och el er sjukdomssymtom som
man vill bota, lindra eller förebygga.
Orsaken till att en begränsning måste uppställas vid s.k. serieskada är att ett slags läkemedel kan ge
upphov till en stor mängd skadefall, som inte kunnat förutses, då man började marknadsföra
läkemedlet. Ett läkemedel eller en grupp likartade läkemedel kan orsaka skador, som visar sig först
efter flera års användning. Det kan också förhålla sig så, att läkemedlet ger upphov till skador, som
relativt snart kan konstateras, men där orsakssambandet klarläggs långt senare. I båda fallen är det
meningen, att samtliga skadefall för vilket åtagandet gäller skall betraktas som en serieskada, om
läkemedlet avregistreras eller dess användande begränsats till följd av dess skadeverkan eller
skadeverkan beror på tillverkningsfel.
Endast skador som uppkommit genom användning av läkemedel som lämnats ut för förbrukning innan
informationen om skadeverkningen lämnats till den svenska förskrivarkåren omfattas av åtagandet.
Rapportering av allvarliga, dessförinnan okända, biverkningar leder alltid till omprövning av
godkännandet respektive användningen av produkten. Det får därmed anses normalt, att om det
inträffar ett stort antal svårare skadefall genom tidigare okända biverkningar av ett läkemedel, så
föranleder det indragning av läkemedlet eller en begränsning av dess användande. De skadefall som i
sådant fall orsakas av läkemedlet ska betraktas som serieskada. Detsamma gäller om läkemedlet inte
avregistreras, men den skadebringande egenskapen beror på fel i tillverkningen av läkemedlet.
Beträffande sista stycket hänvisas till kommentaren till punkt 8:4

§ 10

Förslår belopp som anges i § 9 inte till gottgörelse åt dem som har rätt till ersättning ur beloppen,
nedsätts de ersättningar som ännu inte har erbjudits de ersättningsberättigade med samma kvotdel för
var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir nödvändig, kan
läkemedelsskadenämnden bestämma att ersättningen tills vidare ska utgå med viss kvotdel.
Kommentar § 10:
Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01 Nedsättning av ersättning med en viss kvotdel kan bli aktuell i t.ex. följande skadesituation.
En ny typ av biverkan förorsakar ett antal svåra skador inom en viss begränsad tidsrymd, vars längd
beror på möjligheten att upptäcka och utreda skadornas omfattning. Sedan preparatet har
avregistrerats kan ersättningsbehovet relativt snart utredas och eventuell kvotnedsättning beslutas.
Kvotering kan enligt svensk praxis inte påverka redan fastställda ersättningsbelopp eller livräntor.
Nedsättning blir därför aktuell endast för belopp, som inte har fastställts och inte heller erbjudits
skadelidande.
Beslut om kvotering av ersättning fattas av läkemedelsskadenämnden på begäran av
försäkringsgivaren.
§ 11
Bolaget tecknar försäkring för ansvaret enligt detta åtagande. Den som begär ersättning ska rikta sitt
krav mot försäkringsgivaren enligt vad som anges nedan.
Vid dröjsmål med betalning av ersättning enligt detta åtagande utges ränta enligt räntelagen
(1975:635). Dock gäller att dröjsmål föreligger först 90 dagar efter det att den som begär ersättning
har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som skäligen kan begäras av honom för att
försäkringsgivaren ska kunna bedöma om det föreligger en ersättningsbar skada och fastställa
ersättningsbeloppet.
Dröjsmålsränta beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande refe-
rensräntan enligt § 9 räntelagen med tillägg av två procentenheter.
Ersättning lämnas inte för fördröjning med utbetalning av ersättning på grund av krig, krigs-liknande
händelser, inbördeskrig, revolution eller uppror eller på grund av myndighetsåtgärd, strejk, lockout,
blockad eller liknande händelse
Kommentar § 11:
Försäkringen av detta åtagande tecknas av Bolaget som skall handha delägarnas gemensamma
angelägenheter i samband med åtagandet och företräda dem i förhandlingar med försäkringsgivare.
Försäkringen är en ansvarsförsäkring med s.k. direktkravsrätt. Det betyder att försäkringen gäller till
skydd för delägarnas ansvar enligt åtagandet, men med rätt och skyldighet för dem som begär
ersättning att framföra sina anspråk direkt till försäkringsgivaren på det sätt som framgår av
efterföljande paragrafer.

§ 12

Den som vill begära ersättning enligt detta åtagande ska inom tre år från det att han fick kännedom
om skadan anmäla den skriftligen till försäkringsgivaren. Som yttersta tidsgräns gäller att skadan ska
anmälas till försäkringsgivaren inom 15 år från det att den skadade upphörde att använda läkemedel
som ensamt eller i förening med annat läkemedel har orsakat skadan. Görs anmälan inte inom
angiven tid förloras rätten till ersättning för skadan enligt detta åtagande.
Om den som begär ersättning, efter erhållande av skriftlig information från försäkringsgivaren om
Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01 möjligheten till ersättning för skadan enligt detta åtagande, inleder eller fortsätter en redan inledd
rättegång vid domstol om ersättning mot delägare, förloras rätten till ersättning för skadan.
Kommentar § 12:
Krav på ersättning skall framställas till försäkringsgivaren senast tre år från det att den som begär
ersättning fick kännedom om skadan. I vissa fall kan det dröja mycket lång tid innan en
läkemedelsskada visar sig eller det står klart att det kan föreligga ett orsakssamband mellan skadan
och användningen av läkemedel. Denna treårsperiod börjar dock löpa först när det klarlagts att
skadan med övervägande sannolikhet orsakats genom användning av läkemedel och den skadade
bör ha förstått detta.
Läkemedelsskada skall dock alltid anmälas senast inom 15 år från det att den skadade upphörde att
använda det läkemedel som orsakat skadan.
Åtagandet är i allmänhet betydligt förmånligare för den som begär ersättning, än vad som gäller enligt
allmän rätt. Försäkringsgivaren har utredningsplikt. Ersättning kan utgå även om
läkemedelstillverkaren eller importören inte har varit försumlig. Det räcker med att skadan med
övervägande sannolikhet har orsakats genom användning av läkemedel och att ingen av de särskilda
begränsningarna i åtagandet är tillämpbara. Att begära ersättning enligt åtagandet är också som regel
enklare och mindre kostsamt för båda parter, än att föra en process vid allmän domstol. Den som
begär ersättning har dock frihet att välja om åtagandets ersättningsregler ska åberopas, eller om
ersättning ska yrkas i rättegång. Som framgår av paragrafens sista stycke, måste emellertid den som
begär ersättning avstå från att föra talan i rättegång mot tillverkaren eller importören, om han eller hon
vill få ersättning enligt åtagandets regler.

§ 13

Principiella eller tvistiga ersättningsfall ska på begäran av den som begär ersättning, försäk-
ringsgivaren eller Bolaget underställas en särskilt tillsatt nämnd – läkemedelsskadenämnden – för
utlåtande.
Den som begär ersättning får inte begära utlåtande av läkemedelsskadenämnden senare än
sex månader från det att han fick del av försäkringsgivarens besked med anledning av hans
skadeanmälan och uppgift om vad han ska iaktta om han inte godtar detta besked.
Om läkemedelsskadenämnden finner att den som begär ersättning enligt detta åtagande har rätt till
sådan ersättning i större utsträckning än försäkringsgivaren medgett eller om denne i övrigt haft
befogad anledning att begära utlåtande av nämnden, har han rätt till ersättning för kostnader som han
har haft för att redovisa sin inställning inför nämnden. Ersättning för ombudets arbete utgår enligt den
av regeringen bestämda timkostnadsnormen för domstolsverkets brottmålstaxa som gäller när
ersättningen bestäms.
Kommentar § 13:
Den som begär ersättning kan efter nämndens medgivande närvara och yttra sig när hans ärende
föredras i nämnden.
Om den som begär ersättning inte har begärt utlåtande från läkemedelsskadenämnden inom
sexmånadersfristen, kan han eller hon sedan inte påkalla nämndens bedömning av sitt
ersättningskrav utan försäkringsgivarens beslut i ersättningsfrågan är slutgiltigt.
Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01
§ 14

Arbetsordningen för läkemedelsskadenämnden fastställs av regeringen efter förslag av Bolaget.

§ 15

Tvist mellan försäkringsgivaren och den som begär ersättning avgörs av allmän domstol.
Kommentar § 15:
Om den skadelidande är missnöjd med försäkringsgivarens slutliga beslut i ersättningsfrågan efter att
läkemedelsskadenämnden avgivit utlåtande kan han eller hon väcka talan vid allmän domstol mot
försäkringsgivaren och på så sätt överklaga beslutet. Detta gäller sådana fall som anmälts efter år
2006. Tidigare anmälda fall handläggs enligt tidigare ersättningsåtagande och det innebär att
överklagande avgörs av skiljenämnd.

§ 16

Talan enligt § 15 får inte väckas om inte läkemedelsskadenämnden dessförinnan har avgett utlåtande
i ersättningsärendet enligt § 13.
Den som begär ersättning får inte väcka talan senare än sex månader från det att han fick del av
försäkringsgivarens slutliga besked med anledning av läkemedelsskadenämndens utlåtande och
uppgift om vad han ska iakttaga om han inte godtar detta besked.
Kommentar § 16:
Läkemedelsskadenämnden skall ha avgivit utlåtande i ärendet innan domstolsförfarande får inledas.
Om den som begär ersättning inte väcker talan inom angiven tid gäller försäkringsgivarens slutliga
besked i ersättningsfrågan.

§ 17

Den som accepterar erbjuden ersättning enligt detta åtagande är skyldig att till försäkringsgivaren
överlåta sin rätt till skadestånd av den som kan göras ansvarig för skadan. Om ersättningen
reducerats till följd av de begränsningar av ansvaret som enligt § 9 första stycket gäller för samtliga
skador som anmäls under ett och samma kalenderår och för samtliga serieskador som hänförs till ett
och samma kalenderår skall överlåtelsen begränsas till att gälla intill utgivet ersättningsbelopp. Innan
överlåtelsen skett är försäkringsgivaren inte skyldig att betala ut den slutliga ersättningen eller
dröjsmålsränta på denna.
Om den som begär ersättning inte accepterar erbjuden ersättning inom sex månader efter att han fått
del av erbjudandet och uppgift om vad han ska iakttaga om han inte godtar detta och dessutom inte
begär utlåtande av läkemedelsskadenämnden under denna tid, förlorar han sin rätt till ersättning för
skadan enligt detta åtagande. Ifall sådant utlåtande begärts i rätt tid gäller en ny acceptfrist om sex
månader räknat från det att den som begär ersättning fått del av försäkringsgivarens slutliga besked
med anledning av läkemedelsskadenämndens utlåtande och uppgift om vad han ska iakttaga om han
inte godtar detta. Om den som begär ersättning i sådant fall inte accepterar detta besked i rätt tid och
Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01 inte heller väcker talan enligt § 16 ovan, förlorar han sin rätt till ersättning för skadan enligt detta
åtagande.
Kommentar § 17:
Den som har ersättningsanspråk på grund av läkemedelsskada har frihet att välja mellan att kräva
ersättning enligt åtagandets regler eller att föra talan vid allmän domstol. Eftersom åtagandets
ersättningsvillkor oftast innebär förmånligare regler för den ersättningsberättigade än vad som allmän
skadeståndsrätt innebär, är det emellertid inte alldeles säkert att det ens finns någon som är
skadeståndsskyldig i de fall ersättning kan lämnas enligt åtagandet. När det å andra sidan finns
skadeståndsskyldighet, är avsikten med åtagandets ersättningsvillkor att den skadade ska kunna
erhålla ersättning på ett enklare sätt, än vad som i regel är fallet vid en rättegång. Detta ligger normalt
i båda parters intressen. Som framgår av §12, sista stycket, och kommentarerna ovan till den
bestämmelsen, är det därför ett villkor för rätt till ersättning enligt åtagandets ersättningsvillkor, att den
som begär ersättningen avstår från att föra talan om saken i rättegång mot tillverkaren eller importören
av läkemedlet.
Av samma skäl får inte heller sådan talan föras efter det att ersättning för skadan har mottagits enligt
åtagandets ersättningsvillkor.
I §17 anges därför att den som accepterar erbjuden ersättning enligt åtagandet är skyldig att överlåta
sin skadeståndsrätt till försäkringsgivaren. Sker inte det inom sex månader från det att
försäkringsgivaren har upplyst den ersättningsberättigade om överlåtelseskyldigheten, så förloras
rätten till ersättning för skadan enligt åtagandet. Skyldigheten att överlåta skadeståndsrätten gäller all
rätt till skadestånd på grund av skadan, bortsett naturligtvis från den rätt till ersättning som kan finnas
från trygghetsförsäkring, trafikförsäkring eller patientskadeförsäkring, eftersom sådan ersättning
avräknas enligt §8 punkt 8.2 vid bestämmande av ersättning enligt åtagandet.
Som framgått av §§11-16 har den som begär ersättning möjlighet att få sin sak prövad av flera olika
instanser. Normalt ska saken kunna avgöras enbart av försäkringsgivaren på grund av den praxis som
har utvecklats genom åren, men i vissa fall kan det vara nödvändigt att ärendet prövas av
läkemedelsskadenämnden och som sista instans av allmän domstol. Det är emellertid viktigt, av
utredningsskäl och administrativa skäl, att ärendena inte drar ut på tiden mer än nödvändigt. I sista
stycket av §17 anges därför att den som begär ersättning måste antingen acceptera
försäkringsgivarens beslut inom sex månader eller inom samma tid begära
läkemedelsskadenämndens utlåtande. När försäkringsgivaren har beslutat om ersättning efter
yttrande från läkemedelsskadenämnden, gäller på motsvarande sätt att det beslutet måste accepteras
eller domstolsförfarande inledas inom sex månader. Den som begär ersättning har alltså i varje
instans sex månaders betänketid för bedömning av om han eller hon vill acceptera erbjuden
ersättning. Han eller hon måste dock meddela sitt beslut inom sexmånadersfristen, annars förloras
hela rätten till ersättning för skadan enligt åtagandet.

§ 18

Ersättning lämnas enligt tillämpliga bestämmelser i detta åtagande även för annan personskada som
har orsakats av läkemedel, än läkemedelsskada enligt § 3, i den mån en delägare i Bolaget är
ansvarig enligt svensk rätt för skadan och har tillhandahållit läkemedlet i Sverige för förbrukning. Om
den som begär ersättning i sådant fall motsätter sig tillämpning av någon bestämmelse enligt §§ 11-17,
ska dock de bestämmelserna tillämpas endast i den utsträckning parterna är överens om det.
Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01 Kommentar § 18:
I några, mycket ovanliga fall, kan skadan vara sådan att den inte kan ersättas enligt åtagandets
ersättningsvillkor, trots att det kan finnas ersättningsansvar för tillverkaren eller importören enligt
allmän rätt. Det gäller främst skador som beror av utebliven effekt hos läkemedel eller
läkemedelsberoende, men även skador som inte beror på läkemedlets verkan som läkemedel.
Sådana skador är undantagna genom §3 i åtagandet.
Enligt produktansvarslagen kan det dock finnas ett ansvar för den typen av skador, om de beror på en
s.k. säkerhetsbrist. En produkt kan ha en säkerhetsbrist om den inte är så säker som konsumenten
bör kunna förvänta sig med hänsyn till bl.a. bruksanvisningar. Nästan alla produktansvarsskador på
grund av läkemedel är dock ersättningsbara enligt åtagandets ersättningsvillkor.
Skulle ett fall uppstå, där ersättning inte kan lämnas enligt åtagandets ersättningsvillkor trots ansvar
enligt t.ex. produktansvarslagen, så lämnas emellertid ändå ersättning enligt åtagandet. Som framgår
av §18 är i ett sådant fall formellt sett bara bestämmelserna i §2 om vad som ska anses vara
läkemedel, §§9 och 10 om högsta ersättningsbelopp och §19 om åtagandets omfattning i tiden
tillämpbara.
Förfarandereglerna enligt §§11-17, d.v.s. yttrande från läkemedelsskadenämnden m.m., är alltså
formellt inte tillämpliga i de fall som avses här. Det hindrar dock inte att parterna använder sig av
åtagandets förfaranderegler ändå, om de är överens om det.
Inte heller lättnaden i beviskravet i §3 är direkt tillämplig i de fall som avses i §18. I stället gäller
allmänna regler om beviskrav och, i fråga om produktansvarsskada, förutsättningen att produkten har
en konstaterad säkerhetsbrist.
Även ansvaret enligt §18 omfattas dock av läkemedelsförsäkringen. I den delen är försäkringen
emellertid en vanlig ansvarsförsäkring. Det finns formellt inte någon direktkravsrätt mot
försäkringsgivaren för dem som begär ersättning med stöd av § 18, men det är naturligtvis lämpligt att
försäkringsgivaren underrättas även vid sådant krav.
§ 19
Detta åtagande träder i kraft den 1 januari 2013 och ersätter då de åtaganden som gällt dessförinnan.
Åtagandet tillämpas på skador som enligt § 9 ska anses anmälda efter utgången av år 2012.
Åtagandet tillämpas dock inte på skador som enligt tidigare åtaganden ska hänföras till tid före den 1
januari 2013.
Åtagandet omfattar inte läkemedelsskador som har inträffat före den 1 juli 1978.
En läkemedelsskada anses ha inträffat när den skadade första gången sökte behandling för sin skada
eller, om han avlidit utan att ha sökt behandling, när han avled.

Kommentar § 19:
Åtagandet träder i kraft den 1 januari 2013 och omfattar i princip alla skador som anmäls efter
ikraftträdandet. När det gäller serieskador enligt § 9 blir det avgörande när den första anmälan görs
om skada som ingår i serien; alla skador i serien ska anses anmälda vid det tillfället.
Skada för person som första gången sökte behandling för sin skada, eller avled, före den 1 juli 1978,
Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01 omfattas dock inte. Detta beror på att det första åtagandet om ersättning för läkemedelsskada, som gjordes av Läkemedelsförsäkringsföreningens medlemmar, trädde i kraft den 1 juli 1978. Åtagandet avlöser alltså en rad tidigare motsvarande åtaganden genom åren fr.o.m. den 1 juli 1978. De tidigare åtagandena upphör dock inte genom detta nya åtagande, utan gäller enligt sina respektive bestämmelser för skador som anmäls före den 1 januari 2013 eller som ingår i en serieskada där någon skada i serien har anmälts före den 1 januari 2013. Å andra sidan upphör naturligtvis de tidigare åtagandena att gälla för skador som omfattas av det nya åtagandet, eftersom samma skada ju inte bör omfattas av flera olika åtaganden. Åtagandet om ersättning för läkemedelsskada 2013-01-01

Source: http://www.lff.se/Redesign/Dokument/e3d8a74e-f956-46f5-9f09-322d4620ee14.pdf

Microsoft word - publist_e_hb_2013_06_04.docx

Publicationlist Barbara Hasse-Fuhrer Original articles 1 Zuber JP, Calmy A, Evison JM, Hasse B , Schiffer V, Wagels T, Nuesch R, Ma- genta L, Ledergerber B, Jenni R, Speich R, Opravil M, Swiss HIV Cohort Study group (2004). Pulmonary arterial hypertension related to HIV-infection: improved hemodynamics and survival associated with antiretroviral therapy. 2 Hasse B , Ledergerber B, Eg

Microsoft word - okap outline2014.doc

Retina II Jeanne L. Rosenthal MD MPOD FACS Surgeon Director in Ophthalmology Assoc. Director, Retina Service Attending Surgeon, Trauma Service New York Eye and Ear Infirmary Clinical Professor of Ophthalmology New York Medical College Based on AAO Basic and Clinical Science Course, Section 12 Retina and Vitreous, 2006-2007 Part II Chapter 10 Retinal Degenerations A

Copyright © 2010-2014 Drug Shortages pdf